När allt annat svajar, är otryggt och får mig ur balans. När jag är svag. När allt känns svart och jag finner mig famlandes i mörkret - med orosklumpen i bröstet. Då står klippan kvar, där den alltid stått. Och den är stadig och orubblig....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar