Med facit i hand så är jag helt övertygad om att det från första början handlade om självmedicinering som i slutändan gick åt helvete!!
Att leva med en människa som har diagnosen ADHD är ingenting jag kunde föreställa mig innan jag själv hamnade där.
Att det dessutom finns ett drogmissbruk i grund o botten gör inte saken bättre.
Att en människa som på några få sekunder helt plötsligt kan vända i sitt humör och bli helt hysteriskt asförbannad och slå sönder allt som kommer i hennes/hans väg. Det var för mig helt obegripligt! Och är väl egentligen det än idag även om jag har fått välja att leva med det!
Att en människa med den problematiken inte fixar en vardag med kanske 3-4 måsten. Att jag måste styra upp tillvaron. Planera och strukturera upp för att få det att fungera.
Att jag får avboka och ändra om i mitt liv och min planering har plötsligt blivit vardagsmat. Saker som jag har planerat långt i förväg kan plötsligt ändras i sista sekund.
Jag har valt att välja vad som är viktigt...vilka duster jag ska ta...vad jag bör ha fokus på.
Jag har oxå valt att se saker och ting positivt!
Vissa dagar fungerar allt väldigt bra medans andra dagar inte fungerar alls.
Ibland är jag glad och lycklig och ibland är jag sur, ledsen, arg och besviken.
Vissa dagar vill jag hitta på saker och vissa dagar vill jag bara hem och lägga mig i soffan och inte göra någonting!
Tack och lov har jag familj, vänner och M som förstår!!
Det går framåt med allt men ibland blir det att vi hamnar på ruta ett igen. Det är då det gäller för mig att ta nya tag. Att stå stark och visa att jag orkar!! Att jag inte tänker ge upp!!
Och som sagt...den person jag var för 4 år sedan...hon är borta!!
