bejbigrodan: augusti 2013

Jag tycker Carola är en fantastisk sångerska men Tomas Andersson Wij gör den här låten så vacker!!
Man får en ny innebörd av texten...iaf jag!!

://open.spotify.com/track/0ZERV3R3nIcrUtmnulZAB5

Du finns i varje andetag
I varje steg
Som himlen bär en evighet
Tiden den står stilla när
Vi rör vid varann
Mitt hjärta brinner
När kärlek vinner

En evighet
En kort sekund
När vi blir ett
Med tid och rum
Ett ögonblick
Oändlighet
Långt bortom allt
I evighet

Jag vill alltid stanna här
För här är jag fri
Du är den värld jag lever i
Ingenting kan stoppa mig
Det blåser en vind i hjärtat som brinner
Och kärlek vinner

En evighet
En kort sekund
När vi blir ett
Med tid och rum
Ett ögonblick
Oändlighet
Långt bortom allt
I evighet

Mitt hjärta det brinner
När kärlek vinner

En evighet
När vi blir ett
Med tid och rum
Ett ögonblick
Oändlighet
Långt bortom allt
I evighet

Långt bortom allt i evighet

Den första delen av "Lördag 11 aug. 2012" är ett tidigare inlägg från den 5 maj.
Men för att man ska få en helhet i det hela har jag valt att ta med det ytterligare en gång.

Det är svårt att skriva ner hela berättelsen i en ganska så kort version så ni som läser får ha överseende :D
Det händer även andra små konflikter utöver det jag skrivit om...

En lördag för snart 1 år sedan vaknade jag tidigt på morgonen.
Skulle iväg på en tripp tillsammans med White Lions.
Den hemliga sommarfesten :)
Såg fram emot den som fasen. Att få umgås med galna o likasinnade vänner :P

Tittade på telefonen och såg att jag hade fått ett mess från mina barns pappa. Jag hade fått det runt 01-tiden.
Eftersom jag fyllde 40 dagen innan så fick jag för mig att det var någon slags grattishälsning...
Men ack så fel jag hade. :S
Det stod att han var på väg till polisen för att hämta våran son som åkt dit för droginnehav.
Mitt liv dog...fullständigt!! Det kändes som jag fick en rak jävla höger.
Kändes som luften försvann och att jag inte kunde andas.

Ringde P direkt på morgonen för att få klarhet i vad som hänt.
Han berättade att våran son hade nyttjat narkotika samt haft lite på sig och att ärendet
skulle skickas vidare till dom sociala myndigheterna....

Trots det valde jag att ändå åka på sommarfesten.
Kanske för att få annat att tänka på för en stund...jag vet inte riktigt?!?

Måndagen veckan efter började cirkusen...vi blev kallade till socialen. Det hände egentligen inte så mycket just då mer än just samtal.
Samma vecka kom antagligen chocken...jag bara sov, tjöt, sov & tjöt om vartannat.
Gick runt som i dvala och tyckte att hela mitt liv slagits i spillror fullständigt. Kände mig som världens mest ensamma och sämsta mamma. Klandrade mig för att jag inte märkt någonting.
Ringde min chef och förklarade hur det låg till. Var hemma från jobbet i nästan 2 veckor.
TACK M & J för att ni stöttat och peppat!!

Det är verkligen få förunnat att ha chefer som ni!!
Fick även rådet att ringa J...en föreläsare inom beroende av olika slag. Bla droger.
Mest för att veta hur jag själv skulle hantera situationen.
Vi hade nästan daglig kontakt samtidigt som samtalen hos socialen fortsatte. Egentligen kände jag att det inte gav så mycket. Men tänkte att "dom kan det här...dom arbetar ju med det här varje dag"

Från början sa A att han bara testat några gånger men dessa få gånger ökades på ju mer vi gick och pratade.
När sanningen sedan kom fram så kom nästa smäll...

Första gången han testade droger var han 12 1/2 år.

A fick abstinens och han blev mer och mer frustrerad och arg och hans humör gick liksom inte att hantera. När han fick sina utbrott vågade jag inte ens gå emot honom. Han är ca 20 cm längre än mig och typ 5 ggr så stark.
Kände att skulle jag gå emot honom och ta tag i honom skulle jag sitta som ett jävla frimärke i väggen.
Jag lät honom gå iväg. Han kom alltid tillbaka efter dryga timmen. Då var han lugn...

Så här med facit i hand så vet jag att han lugnade ner sig genom att "röka på".
Just då var det ingenting jag såg...Eller oxå ville jag inte se det.

Vid den tidpunkten började han prata om att han ville in på behandlingshem. Dom sociala myndigheterna
sa bara att det inte fanns något för så unga och att det enda de kunde erbjuda var samtal för att nysta i vad som fått A att börja med droger...

Han fick istället börja på korttidsskola. Han skulle vara där i ca 6 v.
Han trivdes bra men problemet kvarstod...nämligen drogerna!!
Efter att 6 v gått skulle han slussas tillbaka till sin hemskola vilket inte fungerade överhuvudtaget.

Fortfarande var det samtal hos socialen och nu började både jag, A:s pappa, A och hans syskon tröttna. Alla mådde verkligen psykiskt dåligt. Kändes som vi alla stod och trampade i kvicksand... Vi försökte vara tuffa mot socialen men dom körde sitt race. Dom körde över oss fullständigt. Iaf kändes det som så...Att dom inte förstod oss överhuvudtaget. Att de läste som från ett manus...

Det var egentligen när A fått en plats på Pandion-skolan som saker och ting började hända.
ÄNTLIGEN säger jag bara...
Tidsmässigt så är det här dryga halvåret efter att allt uppdagades.
A:s kontaktperson på Pandion ville att vi skulle göra anonyma polisanmälningar så att socialen skulle se allvaret i det hela.
Sagt och gjort...X antal anmälningar kom in och helt plötsligt hittade de ett behandlingshem för ungdomar mellan 12 och 19 år
Ganska spännande tycker jag att det "plötsligt" fanns den möjligheten...eeeeh...!!

Vi åkte och hälsade på på beh.hemmat som låg utanför Nyköping.

Det verkade riktigt bra och A verkade ganska nöjd. Mysig omgivning och bra & trevlig personal. Även A:s två kontaktpersoner verkade bra.
Vi tackade JA till platsen...

Han skrevs in i mitten på Mars.

På något sätt hade man den förväntningen att "Nu är A på ett behandlingshem så nu kommer allt bli bra och alla problem kommer försvinna"
Tyvärr ser inte verkligheten ut riktigt så...

I slutet på Mars ringde A pappa runt kl 01.00.
Behandlingshemmet hade ringt och berättat att A tagit en massa tabletter på hemmet och fick åka ambulans till Nyköpings lasarett.
När jag pratade med P på natten var han på väg till NL.
Just då visste han ingenting om A:s allmäntillstånd. Han visste inte ens om A levde...

Allt gick bra och A blev lite gladare. det verkade som han anpassade sig ganska bra på Båktorp
Efter ca 5 veckor fick han sin första permission.

Han var glad när han kom hem. Han fick äntligen träffa sina vänner.
Helgen gick fort och på söndagskvällen skulle han åka tillbaka till Båktorp.
När klockan närmade sig avgång blev A låg. Det syntes att han fick ångest.

Ångest över att lämna sina vänner, sin familj och tryggheten han kände hemma.

Jag ringde till A nästan varje kväll. När jag frågade honom hur det var sa han alltid att allt var bra och att han trivdes.
Självklart trodde jag på honom. Kändes tryggt att han trivdes och verkade ha det ganska bra.

Efter X antal veckor hände något...
Han vägrade svara när jag ringde till honom och all information jag fick kom från personalen.
Den ena kontaktpersonen hade pratat med A och fått fram att A var arg, bitter, ledsen och besviken på mig...
Att jag inte hade funnits tillräckligt mycket vid hans sida...
Vilket självklart tog fruktansvärt hårt!! Visst fanns det fel som jag hade gjort och som jag själv visste om men

återigen började jag rannsaka mig själv...

Följden blev återigen att jag kände mig som världens sämsta morsa.

Efter ca 2 månader på beh.hemmet började A prata om att han inte trivdes...Att han skulle sticka därifrån...

Han ville hem till varje pris och han lovade gå med på regler som sattes upp!

Eftersom Båktorp är ett sk öppet beh.hem innebär det att om A skulle dra därifrån skulle personalen inte kunna göra någon direkt åtgärd. De har inte rätten till att "hämta tillbaka honom".

Vi valde att låta A komma hem igen. Tänkte att det är bättre att ta det säkra före det osäkra.

Tidsmässigt är vi nu ca 9 månader efter att allt kom fram i aug. 2012

När han kom hem från beh.hemmet ordnade A:s pappa, P arbetsgivare samt A:s hemskola så att A kunde vara med P på arbetet.
Det fungerade relativt bra. Kändes bra att A hade en sysselsättning.

Samtidigt blev konflikterna fler och fler hos P. De rök ihop nästintill varje dag.

Det gick så långt att A:s syskon inte vågade vara hemma själva ifall A skulle komma hem och vara arg.

I mitten på juni ringer A till mig och berättar att P har "kastat" ut honom och att han inte kan bo kvar där.

Den 18 juni flyttar A in till mig på heltid. En omställning för båda eftersom A har i X antal månader valt att bo hos sin pappa på heltid. Samt att jag flyttade till mindre lägenhet vid årsskiftet pga att 2/3 barn enbart är här varannan helg.

Vi fick göra det bästa av situationen.

Jag försökte ha samma regler som hans pappa haft för honom. Ungefär samma tider på kvällarna osv...

Det var oxå tiderna som A och jag bråkade mest om.

Midsommardagen skulle jag åka till en väns sommarstuga. Strax innan jag skulle åka iväg pratade A med sin pappa i telefonen.
Det började lugnt och stillsamt men någonting gjorde att A skrek i telefonen. När jag försökte tysta ner A blev han fullständigt svart i ögonen...gick emot mig med bestämda o hotfulla steg och jag vet att jag tänkte
"Jävlars skit...Nu smäller det!!"
Men när jag inte backade en mm vände A och gick ut på balkongen.
Ärligt talat...Jag var verkligen livrädd...Men som sagt...Jag backade inte en mm!!
Men hans ilska i ögonen kan jag fortfarande se framför mig.

A stack iväg ut och jag åkte till min vän J. Kände att jag var tvungen att få ventilera.
Jag har känt J sedan jag var 13 år men sedan 5 år tillbaka är han en av mina bästa vänner. Han känner mig bättre än de flesta. Han har sett mig glad, arg, nervös. osäker, ledsen, besviken, lycklig...you name it!!

Så därför vet jag inte varför jag försökte hålla masken...
När jag hade pratat av mig och skulle gå därifrån fick jag en kram. Jag vet att han sa

-Du...Det gör ingenting...Du kan gråta...
Då brast allt. Och jag antar att det var en kombination av att chocken kom samt att J alltid förstår mig och att han fanns för mig just då...när jag verkligen behövde honom.

Min väns sommarstuga kom jag aldrig iväg till...

Ringde A när jag kom hem. Mest för att checka av läget litegrann. Han hade lugnat ner sig en aning.

Den kvällen sa jag till A att

"Fine, du sköter ditt och jag sköter mitt. Jag kommer se till att det alltid finns mat hemma men resten får du fixa själv"

Efter det har allt verkligen fungerat...eller nästan allt iaf.
Men det gäller att välja strider. Att lägga fokus på det som är viktigt...!!

Idag är det den 9 aug 2013 och det har snart gått ett år sedan allt uppdagades.
A har varit ren i snart 4 veckor. Heja A!!

Vissa kväller går han inte ens ut...ibland kommer han hem runt kl 21 och ibland kommer han hem kl 01. Men han kommer ALLTID hem!! Och är han ute pratar vi i telefonen 3-4 ggr/kväll.
Han har träffat E som är en fin o underbar människa. <3
En stor kram till henne för att hon vet vad A gått/går igenom. Och för att hon inte dömer honom genom att lyssna på allt som sägs. Utan att hon ser honom som en individ. TACK E!
Vi har varit på möte på A:s hemskola för att göra upp en rimlig skolgång så att han fixar årskurs 9.
Han är gladare och på något sätt verkar det som han kan hantera ilskan på ett helt annat sätt än tidigare.
Överlag verkar han mera tillfreds med livet.
Vissa kvällar kollar vi film o softar lite. Låter banalt men vi kan skratta tillsammans. Det har vi inte gjort på evigheter.
Bara det är en lycka i sig!!

Samtidigt vet jag att allt är väldigt sårbart...Allt kan ändras på några sekunder. Livet är skört...oerhört skört!!

Men som sagt...Jag väljer mina strider och jag försöker se positivt i alla saker...Även små ting.

Alla har sin ryggsäck att bära. Det är bara olika packning i allas väskor...
Jag tror att A och jag har hittat ett sätt att leva så våran tillvaro i vardagen fungerar.

Vi kommer säkert ryka ihop tusen gånger till men så länge som han håller sig drogfri så kan jag ta de vardagliga striderna.

Jag kan skatta mig lycklig över mina älskade vänner som funnits dag som natt!
Jag har även upptäckt vilka vänner som oavsett vad som hänt alltid stannat kvar!!

För 1:a gången på ett år känner jag mig lugn, glad, lycklig, tillfreds...
Jag är förälskad i livet <3

Efter den här resan har jag insett att ta vara på varje sekund och varje tillfälle som ges.

CARPE DIEM