En lördag för 9 mån o 5 dagar sedan vaknade jag tidigt på morgonen.
Skulle iväg på en tripp tillsammans med White Lions.
Den årliga hemliga sommarfesten :)
Såg fram emot den som fasen. Att få umgås med galna o likasinnade vänner :P
Tittade på telefonen och såg att jag hade fått ett mess från mina barns pappa. Jag hade fått det runt 01-tiden.
Eftersom jag fyllde 40 dagen innan så fick jag för mig att det var någon slags grattishälsning...
Men ack så fel jag hade.
Det stod att han var på väg till polisen för att hämta våran son som åkt dit för droginnehav.
Mitt liv dog...det kändes som jag fick en rak jävla höger.
Kändes som luften försvann och att jag inte kunde andas.
Ringde P direkt på morgonen för att få klarhet i vad som hänt.
Han berättade att våran son hade nyttjat narkotika samt haft lite på sig och att ärendet
skulle skickas vidare till dom sociala myndigheterna....
Trots det valde jag att ändå åka på sommarfesten.
Kanske för att få annat att tänka på för en stund...jag vet inte riktigt?!?
Måndagen veckan efter började cirkusen...vi blev kallade till socialen. Det hände egentligen inte så mycket just då mer än just samtal.
Samma vecka kom antagligen chocken...jag bara sov, tjöt, sov & tjöt om vartannat.
Gick runt som i dvala och tyckte att hela mitt liv slagits i spillror fullständigt. Kände mig som världens mest ensamma och sämsta mamma. Klandrade mig för att jag inte märkt någonting.
Ringde min chef och förklarade hur det låg till. Var hemma från jobbet i nästan 2 veckor.
TACK M & J för att ni stöttat och peppat!! Det är verkligen få förunnat att ha chefer som ni!!
Fick även rådet att ringa J...en föreläsare inom beroende av olika slag. Bla droger.
Mest för att veta hur jag själv skulle hantera situationen.
Vi hade nästan daglig kontakt samtidigt som samtalen hos socialen fortsatte. Egentligen kände jag att det inte gav så mycket. Men tänkte att "dom kan det här...dom arbetar ju med det här varje dag"
Från början sa A att han bara testat några gånger men dessa få gånger ökades på ju mer vi gick och pratade.
När sanningen sedan kom fram så kom nästa smäll... Första gången han testade droger var han 12 1/2 år.
A fick abstinens och han blev mer och mer frustrerad och arg och hans humör gick liksom inte att hantera. När han fick sina utbrott vågade jag inte ens gå emot honom. Han är ca 20 cm längre än mig och typ 5 ggr så stark.
Kände att skulle jag gå emot honom och ta tag i honom skulle jag sitta som ett jävla frimärke i väggen.
Jag lät honom gå iväg. Han kom alltid tillbaka efter dryga timmen. Då var han lugn...Så här med facit i hand så vet jag att han lugnade ner sig genom att "röka på".
Just då var det ingenting jag såg...Eller oxå ville jag inte se det.
Vid den tidpunkten började han prata om att han ville in på behandlingshem. Dom sociala myndigheterna
sa bara att det inte fanns något för så unga och att det enda de kunde erbjuda var samtal för att nysta i vad som fått A att börja med droger...
Han fick istället börja på korttidsskola. Han skulle vara där i ca 6 v.
Han trivdes bra men problemet kvarstod...nämligen drogerna!!
Efter att 6 v gått skulle han slussas tillbaka till sin hemskola vilket inte fungerade överhuvudtaget.
Fortfarande var det samtal hos socialen och nu började både jag, A pappa, A och hans syskon tröttna. Alla mådde verkligen psykiskt dåligt. Kändes som vi alla stod och trampade i kvicksand... Vi försökte vara tuffa mot socialen men dom körde sitt race. Dom körde över oss fullständigt. Iaf kändes det som så...Att dom inte förstod oss överhuvudtaget. Att de läste som från ett manus...
Det var egentligen när han fått tid på Pandion-skolan som saker och ting började hända.
ÄNTLIGEN säger jag bara...
Tidsmässigt så är det här dryga halvåret efter att allt uppdagades.
A kontaktperson på Pandion ville att vi skulle göra anonyma polisanmälningar så att socialen skulle se allvaret i det hela.
Sagt och gjort...X antal anmälningar kom in och helt plötsligt hittade de ett behandlingshem för ungdomar mellan 12 och 19 år
Ganska spännande tycker jag att det "plötsligt" fanns den möjligheten...eeeeh...!!
A har nu varit på behandlingshemmet i ca 6 veckor och han har varit hemma på 2 permissioner.
Det känns som det går åt rätt håll men man ska ju inte ropa hej...
Allt är sårbart och kan ändras på ett ögonblicks sekund.
Resan jag gjort är ingenting jag önskar någon...inte ens min värsta ovän!!
Och det är i såna här lägen man inser vilka vänner som är ens riktiga. Som oavsett tid på dygnet alltid finns där!! <3
Man kommer till insikt med vad som är viktigt att lägga ner energi på. Vad i livet som är värdefullt.
Jag Älskar Dig A
och jag är oerhört stolt över DIG!
Jag vet att du fixar det här!!
Den här resan har präglat mig till den jag är idag...!!
